Att åka upp och falla ned igen och igen

Så utmattande och tar så på krafterna. Att få känna att man man mår bättre och att planera inför framtiden med hopp. Få känna på den känslan och sen puttas ned. Det går helt enkelt inte. Hur mycket jag än vill. Hur mycket svaghetstecken andra och ibland jag tycker att det är. Min man har även han den inställningen - inte mot mig så mycket men gentemot sig själv och jag märker hur jag påverkas. Inte hans ansvar, han hjälper och gör det han kan. Det måste ligga på mig själv att hitta de rätta tankarna men det är inte lätt oavsett andra när man är funtad som man är. 


Okej, kan det vara så lätt som det verkar att läsa min bana upp och sedan fallet ned? Eller är det en slump. En självuppfyllande profetia? Kanske bara intresset av kosten, sockerfritt, glutenfritt gjorde att mitt sinne fylldes av saker som var intressant och att jag därför mådde bättre till kropp och själ.
Kanske frånvaron av detta kom sig av sämre mående och att jag därför föll av och rasade. I stället för att jag slutade vara strikt och då föll?

Ja jag vet inte. Men jag känner att det inte är värt att chansa. Som kroppen mår nu är helt enkelt skit. Den är inte ens värd att ta hand om. Men om den mår bättre är den det och jag måste, bara måste kämpa för att komma dit igen.

Och det trots kommentarer som "vad har du för roligt att leva för om du aldrig får äta ditten och datten" "jag tycker så synd om dig som är så begränsad i maten" "åh vad jobbigt det verkar, skulle jag aldrig klara" "ja jag tänker i alla fall äta godis idag för det SJ jag unna mig" 

Dessa står man emot i början eftersom man har en tro. Men den vacklar ibland eftersom det är svårt. Inte bara att avstå. Utan att hitta bra saker att äta. Orka tillaga dessa. Ha råd till dessa. Att få ha dem ifred. Att det kräver en planering som jag egentligen inte orkar med. Att det tar så mycket energi så att jag måste utesluta det lilla jag brukar orka göra för att kunna detta. 
Idén är ju att det ska vara under en period. Att jag efter ett tag får mer ork och kan börja göra mina microsaker igen. Men detta "efter ett tag" kan ibland kännas oöverstigligt. Speciellt när man ser andra i ens närhet bekämpa mål efter mål.

Igen. Detta ligger hos MIG och jag måste styra mina egna tankar! Att lägga det på andra kommer aldrig fungera, då kommer man alltid att misslyckas så länge jag inte går in i någon sekt och enbart umgås med dess medlemmar vilket jag inte tänker. Det har jag ju redan provat. Ni som känner mig vet vad jag menar. 

Jag deppar inte ihop även om inlägget kanske kan tolkas så. Det är mer en renskrivning av mina tankar. För att få ned på pränt vad som är viktigt för mig nu. 

För mig. 

Mig. 

Ta emot sorgen över livet, låt den kännas, börja sedan simma uppåt. Sorgen behövs inte släppas. Den kan få följa med. Men släpp in annat också. Något fint och skönt. Det får också plats. Räkna med fallen och bryt inte ihop när de kommer. De finns där likväl som det positiva i livet. Du måste bara handskas lite annorlunda med tankarna när det händer. 

<3

1 åsa i åsele:

skriven

Glad att Du har återvänt till bloggen,
jag har ju saknat Dig och undrat hur Du egentligen mår. Instagram/bilder säger väl på ett vis en massa...

Att må bra är ju absolut inte lätt.

kram

2 Ingrid:

skriven

Det kan bli en press och en stress att känna att man måste tänka rätt sorts tankar för att ta sig upp. Det ska inte vara ett tvång som tynger dig ännu mer. Men om du alldeles spontant får upp en glad och stärkande tanke så ta tillvara den och låt den glädja dig så länge som möjligt. Man måste hitta sina egna knep och det vet jag ju att du gör. Andras tjat och påpekanden kan bli helt fel även om det hjälper dem. Lyssna på råd men känn efter vilka råd som passar dig. Du har redan hittat ett fantastiskt sätt för att må bättre. Mycket jobb och kostsamt javiss, men ändå något som hjälper dig väldigt mycket. Fortsätt att tro på dig själv för du vet bäst.
Kul att du är tillbaka.
Kraaam <3

Kommentera här: