Statusrapport

I morgon ska jag träffa min halvsyster jag aldrig träffat tidigare. Jag ser mycket fram mot det och hoppas det kommer att kännas bra. 


Min kropp gillar inte träning alls. Så fort jag försöker med något regelbundet så blir jag avsevärt sämre i flera veckor. Detta gäller tyvärr även att få till regabpool och bubbla i jucuzzi 😣 Ska dock försöka hålla hårt i att gå på mediyoga en gång i veckan. 

Vi har haft en "kliperiod" efter att ha fått information att hundkompis hade loppor. Men efter avlusning mm mm så visade det sig att hon (hunden) hade hormonella förändringar som bl.a. orsakade klåda så det var inga små kryp och då slutade det direkt att klia. Haha ja nästan i alla fall. 

Jag har förlorat lite lusten att ta hand om mig. Rent klädmässigt och fixmässigt. Jag träffar för lite folk och familj. Jag behöver sällskap på kvällarna, kanske ska ta tag i det där med inneboende.

När andras ork att förstå tryter

Det finns de som anklagar människor som mår dåligt för att de pga att de mår dåligt får andra, dvs den som anklagar, att må dåligt. 

 
Ok läs det igen. Man kan säkert formulera det mindre krångligt. Eller? 😌
 
- Ett krångligare sätt att säga "ryck upp dig" till någon som kanske inte har så lätt att göra just det. 
 
Och kanske man inte måste "rycka upp sig" varje gång heller. Som jag tex som återigen gör en justering i medicinen. Då vet jag redan innan att det kommer att bli jobbigt. Att jag kommer bland annat att få mycket mer ont under åtminstone en period. Jag berättar om det innan så att de i min närhet vet om detta. Jag är tydlig. Jag känner mig mer trygg om jag berättar det. 
Jag anstränger mig. Det vill säga att jag pratar och äter. Jag går ut med hunden, handlar ibland och tvättar ibland. Kastar sopor och småstädar. Jag går på något yogapass. Jag sover inte hela dagarna utan anstränger mig för att försöka skapa en vardag. Tar en sväng med bilen i samhället bara för att. Jag köper hem en bukett tulpaner för att njuta av dess liv och skönhet. Jag gör mig gröna drinkar för att hjälpa kroppen. Jag tar blodprover för att se om jag kan komplettera någon brist så att jag i så fall kan stötta upp den. Jag inhandlat dessa vitaminer och börjar äta dom. 
Allt för att minska tippen i perioden då jag medvetet ändrar på min medicinering. 
 
Jag MÅSTE dessutom känna in den. För beroende på hur det känns bestäms hur fortsättningen ska bli med just den medicineringen. 
 
Jag gör verkligen allt jag personligen kan för att underlätta för mig och andra i min närhet. Jag gör mitt bästa men just nu undrar jag om det verkligen är det rätta. Kanske det är mer rätt att dra sig undan under en sådan period. För andras skull, för min skull. För att få känna hur det känns med förändringen utan yttre påverkan. Utan att belasta andra. Och utan att belasta mig själv med att tänka på andra.
 
Men vågar jag låta bli att belasta mig själv. Är det inte överlevnad trots allt? 
 
(Vill be om ursäkt för att jag är frånvarande i läsandet av andra, jag kommer tillbaka <3)

När drömmar sätter en på plats

Jag har en del tankar som återvänder och återvänder under åren. Tankar och känslor som inte borde poppa upp. Som enbart är skadliga för mig om de förverkligas. Det är frustrerande att inte bli av med vissa önskemål som surrar runt i ens hjärna. Men vissa är värre än andra.


I natt så drömde jag om att en av dessa tankar blev verklighet. Hur glad jag var. Hur mycket det gav mig. Hur hel jag kunde mig. Vilken bekräftelse jag fick. På kort sikt. 

Drömmen slutade i att jag sökte mig till ett skyddat boende under jord. Där jag skulle bo helt ensam och i hemlighet. Total isolering. Och jag insåg att jag inte alls var lycklig längre. Och jag ångrade mig att jag släppt in detta i mitt liv igen. Men det kändes som för sent att vända om nu. 

Då vaknade jag.

Sedan satt jag i soffan och sorterade tankar och känslor tills vågorna inom mig slog lugnare och jag insåg budskapet. 

Nödvändigt.

Vissa saker måste man helt enkelt släppa och inse att det bara är skadligt och helt förödande. 

<3