Trappa ned o ändra medicin- kräver alltid en ny förklaring med samma ord, om och om igen

 

För några månader sedan bestämde jag mig för att försöka få ned min dos av smärtstillande som är starkare än alvedon till ett minimum av vad jag behöver.

Tills för två år sedan hade jag bra koll på dessa. Efter att ha gått på en rehab som var otroligt överdriven fysiskt och en där väldigt stressad smärtläkare fick jag öka min dos av opiater avsevärt. Avsevärt. Det resulterade över tid i att jag fått prova olika form av opiater, bla morfinplåster. Långa inställningstider med tester för olika doser på olika platser på kroppen. Invänjning och sedan en avvänjning.. puh.. Sen så prova nästa. Osv.. osv osv. Inne i ett ekorrhjul där man är duktig flicka och lyssnar på läkare och sedan får kämpa sig själv därifrån. 
 
Dessa hade över tid samma effekt på mig. De hjälpte oerhört bra i några månader och det var oerhört skönt att slippa smärta och att få må bra. Men sedan började smärtan bryta igenom och mitt huvud att grumlas. Jag blev seg och trött, ville sova mycket och hade mer ont än någonsin.
 
Det är ju inte det som är målet liksom.
 
Nu har jag minskat min smärtmedicin successiv. Detta utan att ersätta den med något annat. Jag tar dessa både långtidsverkande morgon och kväll som underhållsdos och korttidsverkande vid sk genombrottssmärta. Jag har minskat så pass att jag för några dagar sedan tog bort de sista långtidsverkande helt. Detta efter en långsam nedtrappning. Långsam. För jag vet att jag kommer att ha svårt att klara av en snabb utsättning igen med livet i behåll. På fullaste allvar. Med livet i behåll. Så jobbigt kan det vara att trappa ut medicin. Varje gång. Nu har jag "bara" de korttidsverkande kvar. Förutom alvedon. Som smärtstillande.
 
Det är för tidigt för att säga om jag kommer att kunna klara mig utan högre dos smärtstillande. I samband med uttrappning får man ofta nämligen inte bara utsättningsbesvär såsom abstinens som de flesta har läst om utan även mer ont. Mycket mer och utbredd smärta. Så det är oerhört påfrestande att inte ta en tablett just därför att man har ont. Att inte veta vad som är vad. Men vad som gäller nu är alltså i första hand att stå ut. För att veta till slut vad som gäller. Vad man klarar. Vad som är äkta smärta eller hur man ska uttrycka det.
 
Jag har förberett min omgivning på detta. Har sedan tidigare gånger också berättat vad detta innebär. Vilken påfrestning det innebär. Vad som kan finnas i mitt inre även om jag kämpar med att inte låta det visas allt för mycket. Jag måste bita ihop och gå rakt framåt så pass mycket det bara går. 
 
Jag förstår att det inte är lätt att ha närstående som har smärta med allt vad det innebär, jag fattar det. Såklart fattar jag det. Men alla har vi våra problem. Det är ibland inte lätt att ha närstående som har andra problem heller såsom problem i sociala relationer eller som har jobbiga släktingar, andras barn som mår dåligt eller vad som helst som gör att man blir matt, trött, sliten, tömd. Alla har vi vårt av vad som är och upplevs av andra som jobbigt att behöva handskas med. Att bli inblandad i. Att få ta konsekvenserna av fast man inte varit med och skapat "problemet" som uppstått från början. Livet ser ut så. För alla mer eller mindre. 
 
Jag (och ingen annan heller) kan inte begära vad som helst av de runt omkring mig. Men jag tror fortfarande på att det finns ett ännu bredare liv för mig och att jag är värd det livet. Och jag måste kämpa för det. Uppenbarligen. Och jag kämpar ofta själv. Men så ser det ut och jag accepterar det. Men jag kan inte be om ursäkt för att jag måste kämpa. Livet är en kamp. Vissa kämpar med jobbiga arbetsuppgifter, att de inte trivs eller att träningen inte ger det man hoppas. Kanske kämpar med ålderskrämpor eller med att det bara är svårt att åldras och att acceptera det. Alla har vi vår olika sorts kamp. Men det finns underbara saker också och jag ser även dessa. OCH upplever dom. Att jag för en kamp med min hälsa innebär inte att jag inte uppskattar saker, kan vara glad, ser fram emot saker, önskar saker. Jag vill känna ännu mer underbara känslor och det är det som håller mig uppe. Det som får mig att kämpa vidare. För jag är till viss del redan lycklig. Och jag vet att det finns mer att hämta. Förmodligen. Och finns det inte det så får jag göra lycka där jag befinner mig. Se till att det finns mer att känna lycka över. 
 
Helt enkelt.
 
Enkelt?
 
Ja till viss del är det faktiskt enkelt.
 
Vad i vardagen får dig att känna mest tacksamhet eller lycka? Det kan vara att Du har tak över huvudet, en varm dusch eller din kärlek, vad tänker du först på?
1 Anonym:

skriven

Vilken medicin är du trappar ned?

2 åsa i åsele:

skriven

Vardagslyx = ett varmt bad och renbäddad säng :)

Jag har ju oxå ändrat hur mycket värkisar jag stoppar i mig per dygn, inte alltid lätt då det ibland blir för mycket av allt...

Du är duktig som kämpar.

kram

3 åsa i åsele:

skriven

Jag har ju försökt förändra/förbättra och det har ju tagit två år innan jag nu ser någon form av resultat.

Det tar tid att komma på fötter igen... kram

4 Nilla:

skriven

Vad duktig du är som jobbar på så beslutsamt. Jag är nog mest tacksam för min underbara familj som alltid stöttar mig. Kram

5 Ingrid:

skriven

Det krävs massor av självdisciplin och styrka för att klara det du gör. Men jag skulle vilja veta mer om hur du har tänkt med hela förloppet. Ska du trappa ner tills du är helt medicinfri för att sedan börja om från början och hitta rätt lösning? Eller är planen att minska så mycket som du står ut med för att sedan hålla dig på den nivån och hoppas att smärtan ska anpassa sig när abstinensbesvären är över? Jag har inga åsikter om vad som är bäst men jag är genuint nyfiken på dina tankar om detta.
Kram <3

6 Ingrid:

skriven

Ska tillägga att jag tycker att lycka är svårdefinierat. Antingen finns den där eller inte. Jag har många gånger fått höra att jag är unik som är lycklig trots allt svårt inom min familj men lycklig är jag och jag vet inte varför. Jag har det jag behöver utan att ha ett överflöd. Grundtryggheten är viktig men är inte det som ger lycka. Kanske är det så enkelt som att lycka är acceptans, livsvilja och framtidshopp.

7 znogge:

skriven

Det viktigaste för mig är absolut att nära och kära mår bra. det slår allt materiellt <3

Kommentera här: