Du har ju depression! Nej, det har jag INTE!! Eller har jag?

Okej, lite hinder på vägen eller hur man ska säga... Har varit mindre nöjd med en del saker i mitt liv under en längre period och förra veckan besökte jag en läkare inom psykatrin för ett samtal om vad jag behövde hjälp med. Jag själv ville ha samtal, jag tycker själv att jag behöver hjälp att reda ut vad som är vad. Vad är smärtans skuld till att jag är mindre nöjd med vissa saker och vad finns det en "riktig anledning" till att vara mindre nöjd. Är det jag som är överkänslig pga smärtproblematik eller är mina önskemål helt rimliga och dessa skulle jag haft även utan min smärta?
 
Jag har varit säker på att det är det sistnämnda under lång tid. Lång tid. Och jag känner vad som är jag i grunden även om det skakas om ibland. Och egentligen är jag det fortfarande men har bestämt mig för att vara öppen och faktiskt tala med någon utomstående för att få en förhoppningsfri utomstående input. 
 
Läkaren konstaterade dock under besöket att jag var deprimerad och efter några dagars fundering och samtal med andra är jag kanske benägen att hålla med. Först blev jag nästan arg och förolämpad. Jag tänker fortfarande att jag mest behöver samtal för att reda ut tillkrånglade kurvor och knutar i min tankeverksamhet. Knutar som slagits av de som helst vill att jag ska säga att det är fel på mig och att jag inte ser saker klart, att jag ska skärpa mig och sluta vilja ha ett liv jag vill ha. Ja för så känner jag om jag ska plocka fram min primitivaste känsla. Att jag inte ska ha rätt att önska mig det jag vill ha. Och jag kommer aldrig sluta med det. Aldrig. 
 
I alla fall så äter jag i dagsläget en relativt låg dos av antidepressiva. Läkaren ville höja den dosen och det mycket pga av min kraftiga smärtproblematik. Att man behöver den hjälpen. Att hjärnan behöver den avlastningen eftersom den är så stressad och påverkad av alla smärtsignaler hela tiden. Jag var tveksam. Tveksam. Men bestämde mig sedan för att följa hennes råd för att se vad det gör. Hon var övertygande. Både när det gäller min hälsostatus och mitt liv, mitt privatliv, mina relationer och hur jag ska leva. Samtidigt som jag blev upprörd "vem är hon att berätta för mig" osv så var det så otroligt skönt. Hon pekade med hela handen och på ett sätt som kändes så sunt. Bestämd, inte enligt mina linjer vad jag vill just nu men med en realism som kändes i hjärtat. Svårt. Men jag ska gå på hennes väg och prova. 
 
Eftersom jag nu höjder dosen av dessa preparat så sänker jag dosen på oljan eftersom den kan förstära just ssri. De påverkar samma del av hjärnan. Men jag mår bra av oljan, tycker att jag sover bättre och får mindre smärta även om den starkt finns kvar. Men jag tänker på oljan som långsiktig också. Att den bla stärker immunförsvaret. Jag tar en droppe om dagen nu och väntar med tills jag uppnått önskad dos av ssri innan jag höjer igen. 
 
Vad jag är så otroligt förvånad över, både så glad och så ledsen och besviken, är reaktionerna på när jag berättat att jag enligt läkaren är deprimerad. Tyvärr förstärker det bla läkarens reflektioner och kanske måste jag ta det på mycket större allvar. Att bli bemött med något som är att förlika med "suck har hon depression nu också, hur mycket ska jag orka egentligen" tex är väl ok om det är så man känner och då är det bra att man är tydlig men visar ju mig tydligt att där har jag inget att hämta om jag behöver stöttning utan där kan jag höra av mig när jag är fit for fight igen. Inte tidigare. Då ska man inte förvänta sig annat heller. Antingen står man upp för varandra både i mot och medgång eller så skiter man i det. Bara man är medveten om att det valet blir extremt tydligt och också får konsekvenser. Medans jag fått de mest finaste ord från flera andra i min närhet, även de som jag verkligen inte förväntar mig ska ge mig det vilket verkligen värmer mitt hjärta <3
 
Önskar alla en fin skärtorsdag oavsett :) 
 
<3
 
 
 
1 Annie:

skriven

Känner tyvärr igen det där, på vissa håll ..
Precis som att det är "ok" att berätta att man har kronisk smärta, men när man (jag) drabbades av utmattning och depression .. då tar folk (vissa) helt plötsligt avstånd .. som om depression smittar typ :/

Sånt där gör mig verkligen irriterad ..

Verkar ändå som du har en bra läkare, ibland får man lov att lyssna på dem, dem har ju ändå ca 7 års universitetsstudier bakom sig-så antagligen vet dem vad dem pratar om<3

Sv: Tack! :)
Ja det gäller att tänka smart vid mycket och spec vid träning .. det tjänar man verkligen på i längden .. :)

Kram<3

Svar: Tack för fin kommentar. Ja vissa är nog rädda också att bli neddragna i något depptträsk antar jag. Men är det någon man själv hjälpt i flera år blir man såklart sårad. Ja och dessutom 25 års erfarenhet som hon faktiskt påpekade :) kram!!
Ina

2 Znogge:

skriven

Det har sedan urminnes tider tyvärr alltid varit skillnad på fysisk och psykisk ohälsa. Jag tror det är därför det tillkommit omskrivningar som "utbränd" eller "gått in i väggen". Lite mer rumsrent liksom. Vad det egentligen handlar om är psykisk ohälsa men det har många svårt för och det är inte riktigt talbart. Ett brutet ben är inte konstigt men en depression kan folk reagera helt annorlunda på.

Jag tycker det är sorgligt att vi inte har kommit längre 2017. Depression och nedstämdhet drabbar så otroligt många så visst måste vi kunna tala om det.

Kram och ha en fin skärtorsdag!

Svar: Du har så rätt. Och att psykisk ohälsa ses som en svaghet vilket i många fall inte alls behöver kategorisera den personen som drabbas av det. Snarare tvärtom många gånger. Kram
Ina

3 Ingrid:

skriven

Finaste och goaste vän, vad du ska behöva tampas med mycket. Alla dessa funderingar och känslor som följer nya besked. Men när du har gått igenom ilska, sorg och allt annat du känner så kanske du kan se att det finns något litet bra i detta. Kanske kan du äntligen få rätt hjälp eftersom du har fått en diagnos som ger dig rätt till det. Jag tror att det är bra att din psykolog pekar med hela handen (eftersom du verkar vara en lite motsträvig patient ;) <3 ). Lyssna och följ hennes råd, i alla fall tills du kan bilda dig en uppfattning om vad som känns bra och rätt för dig. Diagnosen depression förklarar ju faktiskt ganska mycket, eller hur?
Stor påskkram till dig och lycka till <3

Svar: Haha ja du har rätt i det där med motsträvigheten och det är verkligen svårt. Jag har uppföljning nästa vecka så då får vi se hur det gått med upptrappningen och förhoppningsvis får jag lite samtalstid också. Tack för att du finns. Kram <3
Ina

4 åsa i åsele:

skriven

Ledsen att Du inte får den hjälp, stöttning Du så väl behöver av Dina närmaste men tror att det på nått vis tar stopp när människor runt omkring anser att de ställt upp och gjort så mycket och plötsligt kommer Du här med ännu en ny diagnos och att Du dessutom är deprimerad är ju kanske inte vad folk tycker är en sjukdom man så att säga skyltar om.
Äsch jag vet jag svamlar men jag hoppas Du förstår mig.
Depression, psykisk ohälsa är ju något vissa anser det är tabu att prata om.
Jag minns att min mor skämdes då jag gick hos psykolog, hon ville inte jag skulle berätta det för någon så det kom ut bland grannar å släkt.
Jag tycker det låter som Du träffade en bra läkare och att besöket var bra för Dig.
Kram å ha en så fin påsk Du nu kan <3

Svar: Ja det kanske är så. Själv känner jag inte att de runt mig inte tycker man kan prata om det, däremot att det är jobbigt att det är ytterligare något som försvårar för andra. Ja jag låter lite bitter men det är jag nog inte förutom just nu, bitvis, ett litet tag. Kram och kram
Ina

Kommentera här: