Jag är så sjukt tacksam!!

Jag var barnvakt igår tillsammans med min mamma, åt världens finaste och värdefullaste systerson som är 5 år. Vi hade så roligt, var på lekparken och turades om att gunga, klättra upp i tornet och ta emot upphissande sand och åkte rutschkana. 
När vi skulle byta lekplats så sprang vi, och ingen av oss såg vägbommen (vi var inne i området, så inga bilar) som nästan alltid är utställd/utsvängd där. En sådan där i tungt stenhårt material som ska hindra bilar att kunna åka förbi men så att cyklar kan passera. Målad i rött och gult och svart. En sådan man tycker syns tydligt! Men han tyckte inte det. Han sprang lite i förväg, mormor stod 15 meter bort och gått i förväg och kanske hans blick på något sätt var fixerad vid mormor och det som befann sig närmare blev lite suddigare på något sätt. För han sprang med FULL FART in i bommen, studsade som en kraftig rekyl bakåt och hamnade med bakhuvudet i asfalten så huvudet studsade och mössan ramlade av.
 
läskigt och jag blev så otroligt rädd, det såg så hårt ut mot det där finaste lilla huvudet. Han blev ledsen såklart. Jätteledsen. Kräktes inte. Men grät. Vi gick in och satt i soffan. Slutade gråta. Han blev så trött, höll på att somna, stirrade mest trött framåt. 
 
Då är man ju i det läget att man ringer 1177 eller åker in, i alla fall jag. Speciellt efter den smällen 😔 Det blev båda. Han hade krockat emot bommen i hakhöjd, i alla fall var det där han hade ett större skrapsår, på hakan. Men det kan ju ha tagit under hakan också och liksom dragits och då är det risk för att något kan svullna upp senare av smällen enligt 1177. Huvudet bak har nu en bula och skrapsår. Det var grusat där han ramlade :( 
 
Så det blev att ringa min syster som mötte upp oss på Astrid Lindgrens barnsjukhus. Mer än 2 timmars väntan. Under den tiden blev han ganska glad och vi hade riktigt mysigt i väntrummet faktiskt. Men jag satt hela tiden och bara önskade att jag kunde få hugga av min ena arm och jag bara fick spola tillbaka tiden och lyckas hindra honom för att springa rakt in i den där bommen.

I väntrummet på barnakuten. Det är mycket hår som döljer både bula och blod 😳
Två läkare kände på bulan att det var hårt och helt under, de kände verkligen hårt och rejält och det gjorde ont på den tåliga lilla killen. Men han hade ingen huvudvärk längre, hade inte kräkts eller tuppat av. Han fick behålla det han ätit och druckit i väntrummet och de lyste i ögonen och kände på nacke och hals. Samt att det då hade gått nästan fyra timmar sedan händelsen. Läkarna gav ett mycket gott intryck sådär så att man verkligen känner att han blivit rejält undersökt och att man själv inte heller tyckte att man skulle röntga. Så det åktes hem, köptes hamburgare på vägen och sen åkte jag hem till mig igen. Min syster fick väcka sin lilla son i natt och se att hans medvetandegrad var bra.
 
Fast det jag då på kvällen kände var ok har jag legat och tänkt på halva natten, att man visst borde ha röntgat och jag har mått så fruktansvärt dåligt. Det där dåiiga samvetet. Oron. Varför såg inte jag bommen osv.
 
Nu på morgonen har jag ringt och pratat med lilla hjärtat och hans mamma och han mår bra. Och jag gråter av tacksamhet nu till skillnad från igår när jag kom hem och äntligen kunde släppa på det och gråta ut min oro.  
 
Det var en så sjukt hård smäll, jag tror inte jag har sett det tidigare och jag ser det framför mig hela tiden. Han måste ha blivit helt chockad. Som att springa i en glasvägg och att det bara smäller, som om någon slår till en bakifrån och man förstår ingenting.
 
Han var så gosig med mig på akuten, satt nära och kramades och pussade och ville sitta nära och det är jag också så tacksam för. Man vill ju att han ska känna att jag försöker skydda honom från allting som kan ske och man känner sig inte så bra när man får åka in akut under "sitt barnvaktspass" direkt.
 
Nu hoppas jag verkligen inte att det kommer några efterföljningar på detta. Kan det göra det? *orolig*
 
<3
 
 
1 znogge:

skriven

Så skönt att han är pigg igen. Jag tror det är ytterst ovanligt att man röntgar efter en sådan sak utan läkarna kan se mycket på hur barnet beter sig. Så ni kan säkert vara trygga med det men visst blir man skärrad...

Kram

Svar: Ja det var det de sa, att de kunde utläsa så pass mycket av att titta på och undersöka barnet. Skönt att du bekräftar att det är så. Kram
Ina

2 åsa i åsele:

skriven

Ååå huvva värsta mardrömmen.
Sådan tur, lycka, att allt gick bra.
kram

Svar: Tack, ja fy, kommer nog ta ett tag innan jag själv kommer över det här även om det inte var jag som blev drabbad. Kram
Ina

3 Days by Johanna:

skriven

En olycka som händer så snabbt. Och visst önskar man man kunde vrida klockan tillbaka. Men skönt det var bra och duktiga läkare som undersökte honom bra. Och att du fick prata med dem idag och höra allt var bra :)

Ja, ordet tappar sin betydelse om man använder det för ofta. Så hata blir liksom vardag om man slänger runt med det.

Svar: Ja verkligen, läkarbemötandet betyder ju så mycket, att man känner sig trygg med det som läkaren säger och att läkaren då såklart är duktig.
Ja det borde startas en kampanj mot att byta ut ordet hat mot något annat i de flesta fall.
Ina

4 Rolf:

skriven

Usch fy.Det är ett enormt ansvar att passa barn.Händer något sådant mår man själv riktigt dåligt.En liknande sak hände mig för många år sedan när jag satt barnvakt och varje gång jag tänker på det får jag ångest fastän det är jättemånga år sedan.Hoppas att det går bra!

Svar: Ja det är ju det, så otroligt stort. Förstår att du fortfarande känner av det när du tänker på det. Det här kommer jag aldrig att glömma :-(
Ina

5 Ingrid:

skriven

Fy, vilken mardrömsupplevelse. Visserligen slår sig barn ofta men det här var ju mycket värre. Jag känner hur det knyter sig i min mage också när jag tänker på hur det kunde ha gått. Jätteskönt att det gick så bra. Hoppas att du också mår lite bättre nu <3

Svar: Ja nu har det gått två dagar och lilla killen är så pigg och glad och allt är helt normalt så kanske jag kan släppa detta nu. Det är top of mind på mig fortfarande. Ska hämta honom på dagis idag. Känner att jag måste göra det för att inte bli för orolig att vara själv med honom. Jag reagerade nog väldigt starkt. Kram
Ina

6 Nilla:

skriven

Tyvärr så råkar ju lekfulla barn ut för olyckor och man blir orolig men de tål mer än man tror. Kram

7 Nilla:

skriven

Tyvärr så råkar ju lekfulla barn ut för olyckor och man blir orolig men de tål mer än man tror. Kram

Svar: Ja det är verkligen tur det, sådan tur <3 kram
Ina

Kommentera här: