Jag är så sjukt tacksam!!

Jag var barnvakt igår tillsammans med min mamma, åt världens finaste och värdefullaste systerson som är 5 år. Vi hade så roligt, var på lekparken och turades om att gunga, klättra upp i tornet och ta emot upphissande sand och åkte rutschkana. 
När vi skulle byta lekplats så sprang vi, och ingen av oss såg vägbommen (vi var inne i området, så inga bilar) som nästan alltid är utställd/utsvängd där. En sådan där i tungt stenhårt material som ska hindra bilar att kunna åka förbi men så att cyklar kan passera. Målad i rött och gult och svart. En sådan man tycker syns tydligt! Men han tyckte inte det. Han sprang lite i förväg, mormor stod 15 meter bort och gått i förväg och kanske hans blick på något sätt var fixerad vid mormor och det som befann sig närmare blev lite suddigare på något sätt. För han sprang med FULL FART in i bommen, studsade som en kraftig rekyl bakåt och hamnade med bakhuvudet i asfalten så huvudet studsade och mössan ramlade av.
 
läskigt och jag blev så otroligt rädd, det såg så hårt ut mot det där finaste lilla huvudet. Han blev ledsen såklart. Jätteledsen. Kräktes inte. Men grät. Vi gick in och satt i soffan. Slutade gråta. Han blev så trött, höll på att somna, stirrade mest trött framåt. 
 
Då är man ju i det läget att man ringer 1177 eller åker in, i alla fall jag. Speciellt efter den smällen 😔 Det blev båda. Han hade krockat emot bommen i hakhöjd, i alla fall var det där han hade ett större skrapsår, på hakan. Men det kan ju ha tagit under hakan också och liksom dragits och då är det risk för att något kan svullna upp senare av smällen enligt 1177. Huvudet bak har nu en bula och skrapsår. Det var grusat där han ramlade :( 
 
Så det blev att ringa min syster som mötte upp oss på Astrid Lindgrens barnsjukhus. Mer än 2 timmars väntan. Under den tiden blev han ganska glad och vi hade riktigt mysigt i väntrummet faktiskt. Men jag satt hela tiden och bara önskade att jag kunde få hugga av min ena arm och jag bara fick spola tillbaka tiden och lyckas hindra honom för att springa rakt in i den där bommen.

I väntrummet på barnakuten. Det är mycket hår som döljer både bula och blod 😳
Två läkare kände på bulan att det var hårt och helt under, de kände verkligen hårt och rejält och det gjorde ont på den tåliga lilla killen. Men han hade ingen huvudvärk längre, hade inte kräkts eller tuppat av. Han fick behålla det han ätit och druckit i väntrummet och de lyste i ögonen och kände på nacke och hals. Samt att det då hade gått nästan fyra timmar sedan händelsen. Läkarna gav ett mycket gott intryck sådär så att man verkligen känner att han blivit rejält undersökt och att man själv inte heller tyckte att man skulle röntga. Så det åktes hem, köptes hamburgare på vägen och sen åkte jag hem till mig igen. Min syster fick väcka sin lilla son i natt och se att hans medvetandegrad var bra.
 
Fast det jag då på kvällen kände var ok har jag legat och tänkt på halva natten, att man visst borde ha röntgat och jag har mått så fruktansvärt dåligt. Det där dåiiga samvetet. Oron. Varför såg inte jag bommen osv.
 
Nu på morgonen har jag ringt och pratat med lilla hjärtat och hans mamma och han mår bra. Och jag gråter av tacksamhet nu till skillnad från igår när jag kom hem och äntligen kunde släppa på det och gråta ut min oro.  
 
Det var en så sjukt hård smäll, jag tror inte jag har sett det tidigare och jag ser det framför mig hela tiden. Han måste ha blivit helt chockad. Som att springa i en glasvägg och att det bara smäller, som om någon slår till en bakifrån och man förstår ingenting.
 
Han var så gosig med mig på akuten, satt nära och kramades och pussade och ville sitta nära och det är jag också så tacksam för. Man vill ju att han ska känna att jag försöker skydda honom från allting som kan ske och man känner sig inte så bra när man får åka in akut under "sitt barnvaktspass" direkt.
 
Nu hoppas jag verkligen inte att det kommer några efterföljningar på detta. Kan det göra det? *orolig*
 
<3
 
 

Skogsbada

Äntligen ett uttryck som för mig får in en så stor del av upplevelsen av att befinna sig i naturen, i skogen, med luften, med vinden, med ljuden och doften.
 
Namnet för detta, att skogsbada, kommer från japanerna och ska beskriva den välbefinnande känslan av att vara i naturen. På japanska heter det Shinrin-Yoku. Att befinna sig i en välgörande naturmiljö styr inte bara våra sinnen utan även vårt fysiska inre. Även en skogsplätt inne i storstan kan öka vårt fysiska och psykiska välbefinnande i och med att synen väcker upp vårt innersta.
 
Förmodligen beror det på att vi reagerar på nyttiga bakterier som bör finnas i naturen, växthärledda eteriska oljor och negativt laddade joner (som är bra och bla ph-balanserade, ökar blodflöde och syreupptagning så även om det låter som dåligt pga att det heter negativa joner så är det något bra) som finns just i naturen och som våra sinnen kan agera på vid synen av lite gräs. Bara det att luften är desto bättre ju mer friskt grönt vi har omkring oss, att vi vill andas mer och in av den friska luften för att må bättre sätter igång våra sinnen vid denna syn. Eller kan göra i alla fall.
 
De eteriska oljorna som finns i naturen hjälper bla vår tarm att bekämpa skadliga microorganismer. Så även här kommer vår tarm in i hälsodiskussionen. Igen. Detta är forfarande ny forskning men oj vad all forskning nu för tiden leder tillbaka till så långt tillbaka i tiden man kan se och ana och forska fram hur det brukade vara i människans början. Det är verkligen intressant.

Jag måste ut i skogen och hämta kraft.