Trappa ned o ändra medicin- kräver alltid en ny förklaring med samma ord, om och om igen

 

För några månader sedan bestämde jag mig för att försöka få ned min dos av smärtstillande som är starkare än alvedon till ett minimum av vad jag behöver.

Tills för två år sedan hade jag bra koll på dessa. Efter att ha gått på en rehab som var otroligt överdriven fysiskt och en där väldigt stressad smärtläkare fick jag öka min dos av opiater avsevärt. Avsevärt. Det resulterade över tid i att jag fått prova olika form av opiater, bla morfinplåster. Långa inställningstider med tester för olika doser på olika platser på kroppen. Invänjning och sedan en avvänjning.. puh.. Sen så prova nästa. Osv.. osv osv. Inne i ett ekorrhjul där man är duktig flicka och lyssnar på läkare och sedan får kämpa sig själv därifrån. 
 
Dessa hade över tid samma effekt på mig. De hjälpte oerhört bra i några månader och det var oerhört skönt att slippa smärta och att få må bra. Men sedan började smärtan bryta igenom och mitt huvud att grumlas. Jag blev seg och trött, ville sova mycket och hade mer ont än någonsin.
 
Det är ju inte det som är målet liksom.
 
Nu har jag minskat min smärtmedicin successiv. Detta utan att ersätta den med något annat. Jag tar dessa både långtidsverkande morgon och kväll som underhållsdos och korttidsverkande vid sk genombrottssmärta. Jag har minskat så pass att jag för några dagar sedan tog bort de sista långtidsverkande helt. Detta efter en långsam nedtrappning. Långsam. För jag vet att jag kommer att ha svårt att klara av en snabb utsättning igen med livet i behåll. På fullaste allvar. Med livet i behåll. Så jobbigt kan det vara att trappa ut medicin. Varje gång. Nu har jag "bara" de korttidsverkande kvar. Förutom alvedon. Som smärtstillande.
 
Det är för tidigt för att säga om jag kommer att kunna klara mig utan högre dos smärtstillande. I samband med uttrappning får man ofta nämligen inte bara utsättningsbesvär såsom abstinens som de flesta har läst om utan även mer ont. Mycket mer och utbredd smärta. Så det är oerhört påfrestande att inte ta en tablett just därför att man har ont. Att inte veta vad som är vad. Men vad som gäller nu är alltså i första hand att stå ut. För att veta till slut vad som gäller. Vad man klarar. Vad som är äkta smärta eller hur man ska uttrycka det.
 
Jag har förberett min omgivning på detta. Har sedan tidigare gånger också berättat vad detta innebär. Vilken påfrestning det innebär. Vad som kan finnas i mitt inre även om jag kämpar med att inte låta det visas allt för mycket. Jag måste bita ihop och gå rakt framåt så pass mycket det bara går. 
 
Jag förstår att det inte är lätt att ha närstående som har smärta med allt vad det innebär, jag fattar det. Såklart fattar jag det. Men alla har vi våra problem. Det är ibland inte lätt att ha närstående som har andra problem heller såsom problem i sociala relationer eller som har jobbiga släktingar, andras barn som mår dåligt eller vad som helst som gör att man blir matt, trött, sliten, tömd. Alla har vi vårt av vad som är och upplevs av andra som jobbigt att behöva handskas med. Att bli inblandad i. Att få ta konsekvenserna av fast man inte varit med och skapat "problemet" som uppstått från början. Livet ser ut så. För alla mer eller mindre. 
 
Jag (och ingen annan heller) kan inte begära vad som helst av de runt omkring mig. Men jag tror fortfarande på att det finns ett ännu bredare liv för mig och att jag är värd det livet. Och jag måste kämpa för det. Uppenbarligen. Och jag kämpar ofta själv. Men så ser det ut och jag accepterar det. Men jag kan inte be om ursäkt för att jag måste kämpa. Livet är en kamp. Vissa kämpar med jobbiga arbetsuppgifter, att de inte trivs eller att träningen inte ger det man hoppas. Kanske kämpar med ålderskrämpor eller med att det bara är svårt att åldras och att acceptera det. Alla har vi vår olika sorts kamp. Men det finns underbara saker också och jag ser även dessa. OCH upplever dom. Att jag för en kamp med min hälsa innebär inte att jag inte uppskattar saker, kan vara glad, ser fram emot saker, önskar saker. Jag vill känna ännu mer underbara känslor och det är det som håller mig uppe. Det som får mig att kämpa vidare. För jag är till viss del redan lycklig. Och jag vet att det finns mer att hämta. Förmodligen. Och finns det inte det så får jag göra lycka där jag befinner mig. Se till att det finns mer att känna lycka över. 
 
Helt enkelt.
 
Enkelt?
 
Ja till viss del är det faktiskt enkelt.
 
Vad i vardagen får dig att känna mest tacksamhet eller lycka? Det kan vara att Du har tak över huvudet, en varm dusch eller din kärlek, vad tänker du först på?

"Du har så dålig självkänsla"

Jag tycker det är så ofta det blandas ihop. 
Jag plockar text från altaledas hemsida eftersom de förklarar det så bra och enkelt.
 
Slår man upp orden självkänsla och självförtroende i en ordbok så kan man ju förstå att de blandas ihop. Men att lära sig vad som är vad underlättar både för dig själv och för dem du specifikt talar om för vad det är de du anser de lider av: 
 
I korthet kan man förklara begreppen såhär; självförtroende är personens tilltro till förmåga att prestera i olika sammanhang; på arbetet, i skolan, i sociala sammanhang. Eftersom man presterar olika bra, kan självförtroendet troligtvis skifta från dag till dag beroende av vad man åstadkommit eller om man fått beröm för sina insatser.

Man säger att självförtroendet kan övas upp, det kan exempelvis vara en idrottsman som ska tävla i tresteg. Om idrottsmannen övar flitigt varje dag, med förhoppningsvis bättre och bättre resultat, kommer hans självförtroende att öka och han kommer förmodligen känna sig ganska självsäker när han går ut på idrottsarenan den dagen det är dags att tävla.

Likadant kan en chef förbättra sitt självförtroende genom att gå en ledarskapsutbildning och utsätta sig för vissa situationer där han känner att han besitter en lägre kompetens och därmed öva inför kommande situationer som kan uppstå på arbetsplatsen.

Självkänslan har däremot med den egna personen att göra, att man upplever sig själv som en bra människa utifrån den man är, oavsett vad man presterar eller vilka kompetenser man besitter. Självkänslan kan också tränas upp på olika sätt, men här måste du arbeta med dina egna motivatorer och inre drivkrafter.

Ingen annan kan träna din självkänsla åt dig, här räcker inte beröm om man känner att man inte kan ta emot den. Att djupdyka i en självhjälpsbok eller ta kontakt med en coach kan vara två, av många, sätt att gå tillväga. 

Man kan exempelvis arbeta med affirmationer, såsom att varje dag säga till sig själv i spegeln att man är bra precis som man är, eller skriva dagbok varje kväll med sina reflektioner över saker som man gjort bra, där man fokuserar på personliga egenskaper istället för vad man presterat under dagen. 

Samspelet mellan självförtroende och självkänsla

Man kan ha dålig självkänsla, men gott självförtroende och vice versa. 

Har man en god självkänsla styrs man av inre faktorer, d v s vår vilja och våra behov utifrån vilka värderingar och övertygelser vi har. Har man en sämre självkänsla styrs man av yttre faktorer, vad man tror andra personer förväntar sig av dig på arbetsplatsen eller socialt, därför påverkas man väsentligt av såväl kritik som beröm.

Att ha både ett gott självförtroende och en god självkänsla är kanske få förunnat, men visst går det att uppnå med en hel del övning och modet att våga möta sig själv. 

När det gäller mig själv då, hur känner jag

Jag anser själv att jag lever starkt efter mina värderingar och tycker om den jag är som person. Jag känner att jag gör mycket för andra människor i den mån jag besitter kunskapen och orken och är nu för tiden mycket mer nöjd med det jag faktiskt gör i stället för att ha dåligt samvete hela tiden. Jag tycker faktiskt att jag är en bra person, jag tycker att jag är rättvis osv osv. Jag har inget i mitt beteende som jag går och har dåligt samvete för. (Ja i nutid, visst har jag gjort saker förr som jag ångrar osv). Men nu pratar jag nuet. Det är nämligen det jag lever i.

Däremot kan mitt självförtroende dala pga att jag inte klarar av ganska många saker pga mitt förbannade hälsoproblem. Men det har inte med min självkänsla att göra. Jag tycker inte att jag är en sämre person "bara" för att jag inte jobbar eller är väldigt aktiv, orkar att vara supersocial och måste hårdprioritera med min energi mm mm. Jag har fortfarande en bra självkänsla. Jag tycker själv att jag är värdefull.

Mycket värdefull till och med. 

Tycker ni att jag tolkar dessa uttryck rätt?

Ibland känner jag mig så sjukt gammalmodig

 
Och när jag gör det allra mest är nog när jag reagerar på hur mobilen används. Och då är jag en person som fullkomligt älskar min mobil och allt den kan göra för mig. Jag har en MASSA appar som jag använder. Men att se hur folk använder sin mobil i personliga möten kan verkligen oroa mig. Även personligen när jag själv får uppleva detta. Jag ser ofta att en förälder talar med sitt barn och samtidigt läser sms/messenger under samtalet, kanske till och med skriver till någon annan.
 
Detta beteende som man som förälder kämpat med att få sina barn att inte anamma. Å andra sidan tror jag att det är lättare för ungdomar idag att klara av flera media samtidigt, vilket jag tycker mig se att vi över 40, närmare 50 faktiskt inte klarar av på samma sätt. 
 
Givetvis tycker inte de som är över 40, närmare 50 att just de har sämre förmåga för detta men vi som upplever det kan ofta garantera att så är fallet. Men är inte dum i huvudet för det, det bara blir något svårare med åren. Personligen kan jag tycka att jag mer uppskattar personliga möten med åren och inte vill få andra att känna sig obetydliga genom att hela tiden stirra på min mobil. 
 
Att tala med någon som stirrar in i en blå skärm och inte rör en min i ansiktet när man berättar något, inte ser en i ögonen, hur kul är det? Det måste vara många signaler som rör sig i den hjärnan för att kunna sortera informationen på rätt sätt. Och vad jag tror, är att det ofta blir fel. Man måste stänga av något för att kunna ta in informationen som kommer samtidigt. Och att då många väljer att sätta konversationen i mobilen före sitt personiga möte tror jag är förödande. Speciellt om det är någon i en nära relation man samtalar med. Barn eller partner.
 
Och i längden tror jag inte att det är barnet eller partnern som blir den mest lidande av de inblandade utan den som stirrar på sin surrande mobil hela tiden. Jag tror man blir känslomässigt avtrubbad. Man blir inte lika intressant för andra utanför mobilen. Att hela tiden tillvänja hjärnan med att bli stimulerad kan också leda till depression enligt psykologer. Och vad jobbigt det måste vara att ha det behovet?
 
Ja visst låter jag gammalmodig? Men det är vad jag tror.
 
Hur gör du med din mobil när du träffar andra? Sitter med ev partner och pratar? När du umgås?
 
<3